Jag ser hur hennes ögon fylls med tårar medan hon berättar om hur mycket hon saknar sitt barn de helgerna hon måste vara ifrån honom. “Jag förstår inte att jag fått ett barn, jag älskar det, något händer och jag blir tvungen att vara ifrån honom.”
“Jag vet hur du känner dig”, svarar jag. Jag vet samtidigt att just nu är det för henne svårt att förstå att någon kan förstå hur ledsen hon är. Men Gud, så jag vet exakt hur smärtsamt det är. Då erkänner jag för henne att jag fortfarande, efter 15 år från min skilsmässa, ännu går in i mina barns rum och somnar där medan jag doftar på den sista gången de var där. Fast jag vet att de om några dagar kommer hem från sin pappa.
Jag berättar inte allt, jag lyssnar på henne. Jag vill att hon får öppna sitt hjärta och tömma lite av det som gör så ont, för när vi får göra det känns det lite lättare att andas.
Vi pratar en stund, och hon säger att hon bara väntar på att han kommer. Hon berättar hur hon fyller de dagarna hon inte har honom med program och allt möjligt för att inte sakna barnet så mycket.
Jag vill inte ljuga, jag vill inte vara hård heller, men det är svårt, för det är hårt. “Det är en smärta man aldrig kommer över”, säger jag till henne, “men du lär dig att leva med den. Den blir lite lättare att hantera.”
Jag ljög inte, det är sant. Nuförtiden gråter jag inte så mycket när jag doftar på mina barns sista stund i deras dynor. Jag kan också ibland sitta där och le när jag tänker på det sista vi pratade om, eller tänka på om jag kunde ha sagt bättre ord när hen berättade om det som hen oroar sig för.
Efteråt när min vän gick, började jag tänka på allting igen. Jag minns så bra fortfarande dessa stunder, då jag och mina barns pappa skiljdes. Varje gång barnen for och jag kramade dem och önskade genom mitt bästa leende att de skulle ha roligt med pappa, grät jag i timmar.
Jag kände att mina ben blev svaga, att jag missade allt det de skulle skratta och gråta om, att jag inte skulle krama dem om de föll, om de saknade mig på natten. Att jag inte skulle vara där då de hade sett en hund som gjorde dem le och de ville bara visa mig. Att de skulle göra något för första gången, och jag inte skulle vara där för att uppleva det tillsammans med dem.
Jag fyllde också de helgerna med allt jag kunde. Mina vänner bjöd mig till dem för att äta och sova, och det var härligt, men ibland var det svåraste att vara med dem just därför att jag fick tillbringa tid med deras barn och inte mina. Men ensamheten var så stor utan det, så det var bättre.
Det är många som skiljer sig men inte många som pratar om den smärta man känner då man måste vara ifrån sina barn. Jag och mina barns pappa var överens om att det var viktigt att barnen skulle få vara med båda oss. Att det var viktigt att de inte skiljdes från oss, att de kände sig älskade. Så det var svårt förstås för båda de stunderna barnen var med den andra föräldern.
De som inte behöver gå genom en skilsmässa har också svårt att säga ord som är tröstande eller känns rätt. De vill bara hjälpa, och då kan de säga saker som: “Oj, jag skulle ge vad som helst för att få vara ensam varannan helg…” eller “Försök att inte tänka på det…”
När man skiljer sig förändras allt. Även om man inte vill det. Även om många inte vill inse det. Man förändras själv som människa, som mamma, som vän, som dotter. För en rädsla som vi inte tidigare känt fyller våra kroppar, våra hjärtan, våra tankar och våra drömmar: att inte få leva med våra barn.
När man skiljer sig, vill man eller inte, så blir saker för någon orättvisa, ojämna. Man blir osams, man vill olika saker, man är sårad, ledsen, något gick sönder för alltid. Man känner skam och en skuld som tynger så mycket att det är svårt att andas ibland. När man skiljer sig har man valt för barnen det sämsta alternativet, eftersom de vill alltid att föräldrarna är tillsammans. När man skiljer sig blir det svårt att göra allt rätt. Någon förlorar ändå.
När tiden går lär man sig att acceptera att de inte är där hela tiden. Man försöker göra det bästa av det sämsta. Barnen lär sig småningom att inte lida så mycket heller av att måsta dela sig mellan två hem. De måste också hitta sätt att inte ha så ont.
Jag minns att genast då jag fick barn började jag bli rädd för den dagen mina barn flyttar hemifrån… hur absurt, onödigt och roligt det än låter. Så när den dagen behövdes börja övas då de var 5, 3 och 1, krossades mitt hjärta.
Jag tror att det var då, två år efter vår skilsmässa, när ett av mina barn började märka hur ledsamt hon hade efter sin pappa ibland, och grät otröstligt varje kväll och somnade hårt hållande sin pappas t‑kjorta medan hon doftade på den, som jag märkte att vi behöver lära oss att vara i stunden. Att njuta av den. För vår sorg eller glädje syns i våra ögon.
Jag började jobba medvetet på att försöka kämpa emot att gråta när de åkte iväg. Jag skaffade mig en katt jag kunde ta hand om, krama och sova med. Jag samlade små roliga minnen som jag kunde skratta åt, gjorde saker som jag blev glad av utan skuld, för att jag ville att när mina barn kom hem skulle de se glädje i mina ögon och inte hur ledsen jag hade varit.
Det finns inte ett sätt att lindra snabbt smärtan som man känner då man blir tvungen att leva utan sina barn. Och nu när jag lärt mig att hantera det lite bättre, gråter jag ibland mest för att de inom en riktigt liten tid kommer att flytta ut… och jag har missat så mycket av deras tid. Men jag kan inte förändra det. Jag kan bara hoppas att jag får ännu en liten tid ta del av deras leenden, deras klagande, våra bråk, våra diskussioner och hemligheter, och jag kan fortsätta trötta ut dem med alla videorna jag skickar dem på Instagram.
Jag hoppas jag får alltid vara där nära dem då de behöver mig. Jag hoppas att de kommer hem ibland och lämnar sin doft på olika ställen så jag kan igen en gång somna där medan jag doftar på deras sista stund med mig tills vi ses igen.
Paola Dadda
SV 
FI