Min son har flyttat hemifrån.
Han är mitt första barn, min första riktiga kärlek.
Jag har varit rädd för den dagen han flyttar ut sedan jag fick honom. Så absurt som det än låter är det sanningen. Jag visste redan då att den underbara varelsen som värmde mina armar och impregnerade min hud, mina tankar, mina känslor och min själ med hans vilda djuriska doft av nyfödd, en dag skulle flyga iväg. Jag minns att jag funderade i några dagar på hur jag kunde spara doften så att jag kunde ta fram den den dagen då han inte längre bodde med mig. Förstås fick vardagen, rutiner, sömnlöshet, trötthet, allting som vi gick igenom då, mig att överge det desperata försöket att hitta ett svar på det. Kanske blev det i skuggan av den postpartumdepression jag hade och inte visste något om förrän senare.
Jag har övat mig i nästan tre veckor på att bita sönder den här känslan av att inte räkna med honom i allt vi gör hemma. För några dagar sedan frågade jag honom på telefonen: ”Kommer du hem till helgen?”. ”Jag är hemma, jag har ett eget hem nu” svarade han.
”Det är sant, okej, meddela om du är på väg hit i helgen”, svarade jag honom medan jag stängde in mina tårar i ett litet fack för senare på kvällen …
Men egentligen ville jag säga, “Neej” ditt hem är alltid med mig. Kom så jag får krama dig, för det saknar jag som om luften fattas mig.
Igen en gång dukade jag till honom, av vana, men plockade bort hans tallrik när min dotter påpekade det.
Han ligger inte i sin säng i vårt hem på nätterna. Han är i sitt hem nu.
Men vad om han är ledsen och jag inte kan se det? Så som jag sett det varje gång han varit det under alla dessa år? Jag vet alltid, när något inte är bra med honom för att han rör sig, pratar och ser på mig på ett annorlunda sätt, oberoende av hur mycket han tror han kan gömma den känslan för mig. Men nu kan jag inte se det.
Någon vecka innan han skulle flytta ut minns jag att jag vaknade mitt i natten och grät, fylld av en otröstlig känsla.
Jag hade drömt att jag satt i en taxi i Argentina tillsammans med mina barn. Jag letade på min telefon efter adressen till min pappa. Men eftersom det är typiskt för mardrömmar kunde jag inte hitta den. Jag blev irriterad och inget fungerade på min telefon. Jag sade till flickorna att vi skulle gå och vila lite. Jag tittade på min son och sa att vi senare kunde gå på restaurang. Han svarade att han inte ville det, att han ville vara ensam. Jag blev mera irriterad och letade frenetiskt efter adressen till min pappas hus. Vi irrade omkring på gatorna i ett kvarter som inte var bekant, och jag visste inte var vi var, men intalade mig att allting var okej och vanligt. Jag vaknade gråtande för att min son inte ville vara med oss …
Och sådär, mellan vakenhet och sömn, började jag tänka på att han snart flyttar ut.
Plötsligt upplevde jag en stark närvarokänsla av honom som liten, sittande bredvid mig. Han är kanske fem eller sex år och har sitt fina, orangea hår. Han är sådär smal och liten som han var då. Jag kan nästan helt återuppleva känslan av att smeka hans små armar. Han har på sig ett par mjuka shorts och en blå, ärmlös T-shirt. Jag kan känna den sötsura doften i hans hår efter att han sprungit i solen.
Han ser på mig med sina stora, bruna ögon medan jag håller om honom. Mardrömmen fick mig att inse att faktumet att han flyttar ut är en stor sak för mig. Stor som ett hav.
Vi ringer varandra ofta, okej … jag ringer honom ofta, men han svarar alltid. Vi skämtar och diskuterar. Han berättar det han vill om det nya livet han får utforska, om sina studier, om nya vänner och om fester. Genom hans berättelser får jag återuppleva det spännande och intressanta studielivet. Jag är så glad för honom, för jag minns den tiden med värme och glädje.
Men jag vill ha honom nära. Jag vill kunna känna hur mitt hjärta mjukas när han pussar och kramar mig varje gång han går ut ur dörren och varje gång han kommer hem, som han alltid gjort. När jag saknar honom letar jag efter hans meddelande från någon dag tidigare där han skrev: ”Gracias mami <3”, eller “Yo también te quiero mami <3”.
Alla föräldrar går igenom det här. Är det därför att det är så vanligt att nästan ingen pratar om den lilla sorgen som innebär att ett barn lämnar boet?
Hur kunde jag någonsin föreställa mig att det var detta min mamma menade med det hon sade till mig, då hon, tillsammans med mina vänner och andra familjemedlemmar, kom för att ta farväl av mig då jag flyttade till Finland? Jag minns den kvällen på busstationen, jag minns min rädsla blandad med iver, spänning och drömmar om min framtid. Jag minns min mammas tårar och mina när jag ser henne. Hon kramade mig hårt och viskade till mig: ”Du förstår inte att du sliter loss en bit av mig.”
”Det är inte så farligt, mami, jag kommer att ha det bra och jag skriver brev ofta”, svarade jag.
“Du kommer att förstå mig när du har egna barn”, och så pussade hon mig på kinden medan hon torkade mina tårar.
Mami, du hade rätt, och då har min son inte flyttat så långt ifrån jag for från dig.
Perdón mami, te quiero siempre hasta el cielo ida y vuelta, infinitas veces.
SV 
FI